Idag vaknade vi i Ho Chi Minh City! Eftersom vi bara har två nätter här hade vi bokat en tour i förväg. Därför blev vi upphämtade vid 8 på hotellet för att åka till Cu Chi tunnels! Cu Chi var en by med ett stort tunnelsystem under Vietnam-kriget som nu är lite som ett utomhusmuseum. I bussen på vägen dit då gav vår guide oss en del bakgrundsfakta, som att här kallar man det The American War och i mycket av det han sa kunde man ana en djup bitterhet mot både Frankrikes och USAs agerade. Men han avslutade med att säga att det bästa sättet att bli av med en fiende är att förlåta dem, vilket ju är en vacker världssyn. Han berättade också att det tunnelsystem vi skulle besöka (det finns flera i Vietnam) en gång varit 250 km långt! Tunnlarna har nu också vidgas för turister och är hela 120 cm höga och 60 cm breda som störst, tunnlar för elefanter enligt vår guide.
Som ni kanske vet så bombades Vietnam kraftigt under kriget och tunnlarna var ett sätt att skydda sig mot bombanfallen. Som längst hade invånarna i Cu Chi behövt hålla sig under jord i 26 dagar i sträck. Det fanns olika kammare för olika ändamål och de hade ett väldigt fiffigt system med rökkammare för att se till att röken från matlagning sipprade ut lite i taget utan att förråda dem.
Tunnlarna var också till stor hjälp för gerillan som genom ett stort antal lönndörrar kunde försvinna eller dyka upp mitt framför näsan på de amerikanska trupperna. Det fanns också kammare nära ytan där soldater kunde sitta och skjuta ut, många amerikaner dog utan att se vart kulan kom ifrån. På bilderna nedan ser ni en bombkrater och en av de (väldigt små) hemliga nedgångar som finns till tunnelsystemet.
Gerillan hade också ett stort antal fällor gömda runt om i djungeln. Det kan tyckas inhumant men de var inte till för att döda direkt utan för att allvarligt skada och döda senare, när soldaten kommit tillbaka till sitt läger eller hem. Halvmeter långa sylvassa piggar av järn var ofta en grundläggande komponent i dessa fällor.
Vi fick också lära oss om diverse saker om hur gerillan levde och hur de lurade sina fiender i små utställningar i hyttor runt om i djungeln.
Det fanns också en skjutbana där man kunde få testa ryska och amerikanska skjutvapen. Vi tyckte det hela var lite väl magstarkt och skippade det. Till slut blev det dags för att testa tunnlarna! En del på 140 meter är öppen för turister där det finns uppgångar efter var 20e meter. Varje ny sektion är mindre än den senaste och till slut måste man krypa. I första delen kunde Sara ha raka ben om kroppen var lutad 90 grader rak fram, dvs man fick gå en hukade gång för att ta sig fram. I tunnel är det helt mörkt, otroligt fuktigt och varmt. Om vi hade fått gå i vår egen takt hade vi nog gått hela men hela tunneln var som en slags långsamtgående kö och det var för mycket förr oss båda så vi nöjde oss med 20 (otroligt långa) meter.
Vi fick testa lite te och tapioka, som är typ som sötpotatis, innan vi satte oss i bussen och åkte tillbaka till Ho Chi Minh City. Där valde vi att gå direkt till Krigsminnesmuseet, som ska vara ett av de bästa i Vietnam. Vi blev inte besvikna. Museet är till största del till för att upplysa om de krigsbrott USA och till viss del Frankrike gjort sig skyldiga till och det är ganska ensidigt vinklat men så länge man har med sig det var det ett väldigt bra museum! Först var det en utställning om rena fakta, hur kriget började, vilka slag som var viktiga och hur det hela slutade. Den utställningen var Jonatans favorit och var en väldigt bra introduktion för den gav en snabbgenomgång innan man gick in på detaljerna, den lyfte resten av utställningarna.
Nästa del var Saras favorit och det var en samling av över 130 fotografier som krigskorrespondanter tagit. Varje bild hade en tillhörande text och de gav ett nedstamp i många människors livsöden. Många fotografer dog under kriget och flera av deras öden fanns också dokumenterade i utställningen. Vissa bilder var alldeles för vidriga för att visa här men nedan kan ni se några.

Nästa del handlade om krigsbrott och var uppdelad i två. Första delen handlade om fysisk våld så som massmord och slumpmässigt dödande av barn och andra civila under parollen "en död vietnames är en Viet Cong (gerilla)". Bilderna är otroligt grafiska och det finns förvånasvärt mycket detaljer om vilka som begick brotten och ofta också vad offren hette och kom ifrån. Den andra delen handlade om Agent Orange, den dioxin som så vårdslöst gasats ut över Vietnam och orsakat fruktansvärda skador inte bara på de som exponeras utan även deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Missfall, svåra fosterskador, cancer, mentala skador, sammanvuxna tvillingar, kognitiva nedsättningar, skelettskador så som dubbla armbågar eller knän, kortväxthet, ja listan kan göras hur lång som helst. Det finns otroligt mycket grafisk material och fortfarande väldigt många som lever med skador från Agent Orange vilket gör att det hela tiden fylls på. Nedan kan ni se en bild på det som var syftet med gasen Agent Orange, att förstöra vegetationen, illustrerat med en före- och efterbild.
Vi avslutade med en utställning om de fängelser som inrättats under kriget, ett av de största låg faktiskt på Phu Quoc där vi nyss varit. Att säga att fångarna behandlade inhumant vore en grov underdrift. Tusen fångar dog om året och de som överlevde var ofta blinda, förlamade och svårt undernärda pga av den tortyr de fått utstå. Vi är väldigt nöjda med dagen och känner att vi både vet mer om kriget och har en större förståelse för dess konsekvenser.
Vi avslutade dagen med en väldigt god kvällsmat, för en gångs skull åt vi västerländsk mat! Men ibland är det trevligt med något hemifrån. Imorgon flyger vi mot Kambodja!
0 kommentar(er)
